Stark som få och med visst mått av panik ligger jag i min säng och som vanligt klarvaken. Ja jag vet jag har fått sömntabletter och skäll av chefen för att jag inte tar dom. Varför jag är en sån motståndare till dessa vita små runda saker har jag ingen aning om, kanske njuter jag för mycket av nätterna. Kan inte påstå att jag njuter lika mycket när klockan ilsket talar om för mig att det är dags att gå upp. Och jag njuter definitivt INTE när jag ser resultatet av sömnbrist i mitt annars så vackra anlete. Jag var helt övertygad om att jag var en highlander, evigt ung och snygg. Men jag har bryskt fått det klart för mig att så är icke fallet. Jahaja se där nu blev jag hungrig också....hallå orka gå och styra upp den biten liksom. Var är den snygga manliga mannen som ska mata mig med choklad när jag behöver honom? Uppenbarligen inte här, antar att han dyker upp snart.
Jag har tjatat hål i huvudet på Människan M och Mr J den sista tiden (eller den mesta delen av tiden) så till den milda grad att jag börjar oroa mig för deras hälsa. Deras ordföråd har minimerats till orden Mmmm, jaa och nää. Kan det vara en symtom på härdsmälta månne? Hmm, anser att har man fått V.I.P biljetten till privilegiet att vara min vän får man faktiskt stötta mig när jag insjuknar i en svårare grad av talsjuka. Det roliga är att Människan M ger mig hårda och brutala råd som oftast motstrider mina egna ideer om hur jag ska hantera saker och ting medans Mr J håller med mig och säger att allt kommer ordna sig. Jag behöver nog båda sidor av saken och jag tycker dom sköter sig bra omständigheterna till trots. Det jag vill ha sagt är egentligen -Tack killar för att ni är ni och hoppas ni älskar mig i alla fall. Sååå VIVE LA NI!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar